Tv:n hemma hos familjen Karlsson i Björndalen har stått på i flera timmar. 14 timmar slow-tv med deras katt och ett antal kända profiler från Barnkanalen börjar gå mot sitt slut. Elin Karlsson och dottern Livia, åtta år, har varit med i direktsändning på länk hemifrån soffan och svarat på frågor om sin katt och hans dagliga äventyr.
Elin Karlsson har blivit Luffar-Lasses matte med hela svenska folket. När jag ber henne berätta om det som är viktigast i hennes eget liv kommer svaret blixtsnabbt.
– Barnen är prio ett, alltid! Jag är mycket mamma. Och jag tycker det är kul.
Hon blev mamma när hon var 22. När hon var 26 hade hon tre barn.
– Jag visste att jag ville vara en ung mamma. De var väldigt planerade. Jag har alltid velat vara mamma. Och Lasse var min första bebis.
Men nu skulle den här intervjun handla om Elin – och inte om Lasse. Hon beskriver småbarnsåren som att det var full rulle och att hon alltid hade tre barn med sig inne på golvet på toaletten. Ändå var Livia, som är yngst, bara ett par år när Elin bestämde sig för att utbilda sig till stödpedagog på halvfart vid sidan om heltidsjobbet som stödassistent inom LSS. Snart stod det klart att det var ungdomar hon ville jobba med.
Nu jobbar hon på ett ungdomsboende i Uddevalla.
– Det är liksom deras hem. Det fungerar inte att bo hemma och det fungerar inte med fosterfamilj. De har sina behov av olika typer av hjälp och stöd.
Många är utåtagerande. Det är ofta därför det inte fungerar hemma, förklarar Elin
– Självklart är det utmanande. Det är ett tufft jobb. Jag jobbar ofta dygnspass. Det tar mycket energi, men ger också mycket energi.
På jobbet är hon personal och inte mamma. Ungdomarna där har sina egna föräldrar. Men Elin instämmer i det där med omhändertagandet är en stor del av hennes liv och att det nog alltid funnits där.
– Det bästa med mitt jobb är att det känns som att man gör någon skillnad. Man hittar olika typer av stöd för personer som kanske inte kan uttrycka sig och hjälpa dem att bli förstådda. Det känns väldigt bra. Jag skulle nog aldrig kunna jobba i en fabrik. Jag gillar att hjälpa.
Själv växte hon upp först i Grästorp och sedan i Färgelanda innan hon som 18-åring flyttade till Trollhättan. Och ja, katter har alltid funnits i Elins liv, även i hennes föräldrahem. Hennes nya kärlek, Tomi, hade inte en aning om att Luffar-Lasse fanns när de träffades genom Tinder.
– Nej, gud nej. Det fick han veta sen, säger Elin och skrattar gott.
Som tur var tyckte han mest det var en rolig grej.
– Han är väldigt hjälpsam med. Han hjälper mig att hämta Lasse på Överby och så där.
Trivs hemma och på gymmet
Tomi har en egen katt, Zelda, som just nu också är hemma hos Elin men har gömt sig så bra att Livia som sitter tätt, tätt intill mamma i soffan börjar bli orolig. Katterna Hasse och Nisse är ute.
– Men de går aldrig långt. Och Lasse ligger på altanen nu, eller om han sover i skogen, säger Elin som har många att hålla reda på även när sönerna Colin, 9, och Charlie, snart 12, inte är hemma.
En koll på telefonen visar dock att Lasse inte alls är på altanen. Han är tillbaka på koloniområdet. Elin själv är mer hemkär, även om hon också gillar promenader och att träna på gym. Hon pysslar och fixar gärna hemma. Den här helgen har hon låtit två av barnen att byta rum med varandra, även om hon egentligen tog semester för att vara med i tv.
– Jag hade ingen tanke på att jag skulle bli känd för min katt. Det låter ju lite lustigt, säger Elin och tittar på Lasse på tv:n och ler stort.
Faktum är att hon aldrig drömde om kändisskap i någon form.
– Jag var väldigt blyg som barn. Jag hade som en spärr. Jag fick inte ut någonting.
Nu har hon inga problem med att prata inför hela Sverige i direktsänd tv.
”Det är okej att vara blyg”
– Jag tänker att det finns ingenting man kan göra för att tvinga någon att släppa sin blyghet. Det kom med tiden och åldern. Jag tror mycket är att ju äldre man bli ju mer trygg blir man i sig själv och man känner att man är bra som man är.
Till den lilla Elin som tyckte det var jobbigt att vara blyg hade hon velat säga:
– Man behöver inte ändra sig, det är inget att stressa fram. Det är okej att vara blyg. Det är ingen fara.
Det där med att alla är olika och att det egentligen är så lätt att vara snäll är något den vuxna Elin återkommer till flera gånger.
– Jag vill att folk ska må bra. Det krävs så lite för att vara snäll. Det kan vara lite tråkigt med Facebookgruppen. När vissa kommenterar något negativt på ett inlägg som man förstår är skrivet av någon med lite lägre nivå av förståelse.
I början tog Elin illa vid sig när folk hörde av sig och skrev att hon var en fruktansvärd kattägare som lät Lasse gå runt ute i trafiken.
– De skrev att ”du kan lika gärna avliva honom i stället för det du utsätter honom för”. Det tyckte jag var riktigt jobbigt.
Lasse ger livsglädje till folk
Numer tar hon inte åt sig på samma sätt. Och hon lyfter hellre fram det positiva, som absolut överväger.
– Vissa som varit deprimerade och mått väldigt dåligt skriver till mig och berättar att det här med att följa Lasse ger så mycket. En skrev att ”det har gett mina dagar ett syfte”. Då kände jag bara ”wow”! Det var så himla fint.
Även om Elin inte har tid att svara på alla meddelanden personligen tar hon sig alltid tiden prata med den som känner igen henne och stannar henne för att till exempel visa en bild på sin egen katt.
– Det krävs så lite för att vara snäll. Jag blir också glad när jag träffar de här som lever sig in i Lasse. Jag kan gå och le en bra stund efteråt.
