Vanvårdsutredningens erkännande blev Tonys kvitto

När jag får ta del av de tragedier Tony Klasén tvingats genomgå under sitt liv har jag svårt att få ihop dem med mannen som sitter framför mig. Vi ses på coronasäkert avstånd i uterummet i han och hans fru Annas mysiga villa i Vargön.

Tony sitter lugnt tillbakalutad och berättar om svek, slag, missbruk och en kärlekslös uppväxt. Ibland behöver han dra efter andan. Barndomen gör ont ännu. Men Tony berättar också om hur han aktivt har valt att se positivt på livet.

– Jag har alltid tänkt att jag en dag ska skapa mig ett bra liv. Bitter är jag faktiskt inte.

250 000 kronor för förlorad barndom

Det gör ont att höra när Tony beskriver att ingen riktigt har trott på honom när han berättat om sin fruktansvärda uppväxt. Det som gjort mest ont hos Tony är dock att såväl socialtjänst som klasskamraters föräldrar vetat om, men valt att blunda.

– De svek, allihop. Allt lyftes fram i ljuset först i samband med Vanvårdsutredningen. Det känns lite sent.

Vanvårdsutredningen syftade till att ge drabbade upprättelse i tre delar; ett erkännande av det som hänt samt en ursäkt, kompensation till dem som utsatts samt åtgärder för att förhindra upprepning. Tony är en av dem som fick upprättelse.

– Det förändrar ju inget i min barndom men jag har fått ett kvitto på att jag har blivit fruktansvärt illa behandlad. Det känns bra och pengarna jag fick har jag bara gjort roliga saker för tillsammans med min familj. Dock kompenserar inte 250 000 kronor en förlorad barndom.

Kärleksfulla första år

Under Tonys första fyra år bestod familjen av mamma, pappa, storebror och lillasyster. Pappan svårt alkoholiserad, men snäll betonar Tony.

– Min mamma drack inte. Hon var världens snällaste. Men hon svek när pappa åkte in på ”torken”.

”Torken” visade sig vara ett behandlingshem och i kombination med det avtjänade pappan även ett fängelsestraff. Ett par dagar efter att Tonys pappa åkt in packade mamman en väska, satte sina tre barn i bilen och körde dem till ett barnhem.

– Hon sade att hon behövde vila upp sig lite och lovade att komma och hämta oss en vecka senare. Men hon kom aldrig.

Tony väntade och längtade men kunde inte riktigt tro att det var så här hans liv skulle vara.

– Jag bestämde mig helt enkelt för att livet skulle bli bra och den tanken har följt med mig.

Det visade sig dock att det skulle dröja många år innan Tonys liv blev bra.

Familjehem präglat av våld

Ganska snart placerades Tonys storebror i ett familjehem medan lillasyster och Tony själv fick vänta ett år.

– Jag trodde att det skulle bli bra och minns att jag funderade över om jag skulle kalla dem mamma och pappa. Aldrig kunde jag ana vilket liv vi skulle få, min syster och jag. Och aldrig kallade vi dem för mamma och pappa.

Tony beskriver en tillvaro med såväl psykisk som fysisk misshandel och hårt arbete. Familjehemsföräldrarna drev en av Sveriges då största tomatodlingar och det var i växthusen Tony och hans syster tillbringade all ledig tid.

– Vi behandlades som avskum och fick inte ens använda husets badrum. När vi skulle tvätta oss eller bada fick vi göra det i ett iskallt rum nere i källaren. De tog emot oss för att få pengar av kommunen och för att få gratis arbetskraft, inget annat.

Förutom slag och hån berättar Tony om hur han tvingades äta mat han inte tyckte om. Vid flera tillfällen slängde han mat i smyg och fick då plocka upp dem från soporna och äta dem igen.

– Det hände att jag kräktes då jag åt maten. Då tvingades jag att äta det jag just kräkts upp.

Fortsatt turbulenta år

I mitten av årskurs nio blev Tony utslängd från sitt familjehem och åren därefter blev om möjligt än mer turbulenta.

– Jag hade ingen som slog eller tryckte ner mig längre, men det blev inte bra. Jag bodde hos min alkoholiserade pappa och hans flickvän, missade skolgången och fick inga slutbetyg. Dessutom hamnade jag i fel gäng. Till slut fick jag en lägenhet av socialen. Då var jag sexton år.

Med lägenheten följde ansvar och Tony fick vad man då kallade ett ungdomsjobb. Trots det stökiga liv han levde var han fortfarande fast besluten att en dag leva ett bra liv.

Ingenting är omöjligt

Positivismen Tony utstrålar är beundransvärd och sedan många år lever han ett tryggt familjeliv fullt av kärlek. Han träffade sin fru Anna när han var nitton år och hon arton.

– Anna blev gravid efter bara ett år och då förändrades allt. Jag insåg att jag äntligen var på väg mot det liv jag alltid tänkt mig. Vi hade det tufft ekonomiskt under många år men vi hade varandra.

Idag har Tony och Anna fyra barn, varav ett i himlen. De har också ett barnbarn och ett på väg. Med kärlek pratar Tony om Anna och beskriver det som att han har henne att tacka för att han mår så bra.

Tony arbetar som resurslärare på Brålandaskolan, men också på Brättegården.

– Jag finns där för de här barnen och ungdomarna så som jag hade önskat att någon hade funnits för mig.

Idag är båda Tonys föräldrar döda och han hyser inget agg till någon av dem.

– Jag tog kontakt med mamma när jag hade lämnat familjehemmet. Hon svek, men jag har alltid längtat efter henne och är glad för de år vi fick. Jag känner mig inte arg på varken mamma eller pappa. Livet blev som det blev på grund av många omständigheter och mitt liv blev bra till slut, precis som jag hade bestämt mig för. Ingenting är omöjligt. Jag gjorde tidigt ett val att tänka positivt. Det känns som om jag är värd ett bra liv.

Jessica Roos Rahmquist

Jessica Roos Rahmquist