Konsthistorikern Marcus Rists text om Karlstads synagoga inleds med orden “på en tvärgata i Karlstad, intill Klarälven, stod en gång en synagoga”. Templet var närmast världsunikt på två sätt: dels för att det var helt byggt av trä, och dels för att det är en av ytterst få synagogor som har rivits efter att andra världskriget tog slut.
Berättelsen är ett skräckexempel på vad som händer när en kommun är totalt ointresserad av att bevara sitt kulturarv. Men vi återkommer till det, för just den här historien slutar bättre än den började.
Det finns mycket att både säga och skriva om hur Sverige kunde ha sett ut om man hade öppnat gränserna för de tyska och österrikiska judar som sökte asyl efter novemberprogomerna. Nu blev det som det blev, och istället tog Sverige emot mellan 11 000 och 13 000 judiska förintelseöverlevare. Åren efter krigets slut var Sveriges judiska befolkning, på pappret, nästan lika stor som den är idag: ungefär 18 000, och sedan dess har det legat ungefär däromkring, på grund av utflyttning och assimilering.
Att identifiera sig som jude är dock inte detsamma som att ha judiska rötter. Och de allra flesta människor har en inneboende nyfikenhet efter att få veta varifrån de kommer, och varför de hamnade där de befinner sig idag. För långt fler svenskar än 18 000 är just “judiska rötter” en del av svaret på den frågan.
Sedan sjunde oktober förra året har människor vars mor- eller farföräldrar vars var förintelseöverlevare blivit mer intresserade av att utforska de berättelserna, både av rädsla och nyfikenhet. Men även människor vars judiska släktingar kom till Sverige redan under 1800-talet, och har levt som etniska svenskar i generationer, har börjat reflektera över sin släkts historia. Runtom i Sverige, på de orter dit förintelseöverlevare kom, finns minnesplaketter och ibland mindre utställningar. Men på många håll glömmer man bort att lyfta fram det judiska liv som fanns på orten långt tidigare.
Frågan om bevarandet av det svenskjudiska kulturarvet landar oftast i Stockholm. Det bor helt enkelt flest judar och makthavare där. Under symposiet “Samling mot antisemitism” som anordnades av regeringen den 30 september poängterade dock både Judiska centralrådets ordförande Aron Verständig och Judiska ungdomsförbundets ordförande Daniel Janouch att små och medelstora kommuner och regioner måste kroka arm med judiska institutioner och civilsamhället för att synliggöra orternas judiska kulturarv.
Det senaste året har frågan blivit särskilt central just för Judiska ungdomsförbundet på grund av campusprotesterna. Daniel Janouch pekar bland annat på hur ett tydligare synliggörande av städernas och universitetens svenskjudiska historia skulle ha kunnat skapa nya mötesplatser och sammanhang för judiska studenter och studenter som söker efter ett förlorat arv.
Vissa av de ungdomarna har kanske en släkting som, för länge sedan, gick till synagogan i Karlstad. Vad var det egentligen som hände där? Det som ofta händer med minoritetsgrupper: Människor flyttar eller assimileras. Så år 1961 såldes marken, och synagogan revs. På adressen finns nu ett lägenhetshus i gult tegel med väldigt många garageplatser istället.
Men 60 år efter rivningen bestämde sig Värmlands museum, den judiska folkhögskolan Paideia och Judiska museet för att inleda ett omfattande samarbete för att sprida kunskap om Karlstads judiska historia. Och det är precis så det ska vara. Den svenskjudiska historien får inte dränkas i berättelser om judisk död, den måste också vara en berättelse om judiskt liv.
