Melodifestivalen är mycket riktigt en polariserande och samtidigt roande cirkus utan dess like. Men hur frestande det än vore att anta en avspänd hållning och att bara förhålla sig till det som en ren nöjes- och kulturfråga måste det vara dags att på allvar ställa de viktiga frågorna.
I debatten är det tacksamt enkelt att tala pengar. Är det verkligen rimligt att alla dessa miljoner skattepengar läggs på ett så tydligt kommersiellt evenemang? Kanske hade fria marknaden kunnat hantera det lika bra eller bättre? Det finns absolut en poäng i det. Problematiken är däremot betydligt större än så. Men nog handlar den snåriga situationen här om just relationen stat-marknad. För var går gränsen mellan ett offentligt uppdrag och den renodlat kommersiella världen?
Genom schlagerhistorien har varumärkesfrågor ställt frågor som denna på sin spets. Märkeskläder får inte för tydligt exponeras, precis som i övrig Public Service finns förhållningssätt. Ändå är produktionen inte som andra. Hela svulstiga storproduktionens existens bygger på den täta kopplingen till den så att säga riktiga marknaden.
Bortom den, i jämförelse, relativt ”enkla” frågan om produktexponering på scen och i låttexter har på senare tid, inte minst inför årets säsong, nya exempel på gråzoner uppkommit. I modern tid har det hela så att säga tagit ett skutt ytterligare. I en deltävling i år deltog bandet Pagan Fury, som uttalat och officiellt tillhör ett dataspelsföretag. Problematiskt? Nejdå, produktionen och skivbolaget hade haft dialog, utlovade Melodifestivalens projektledare Anette Helenius (Aftonbladet 9/12-18). Då så.
Om sådana fall kan framstå som harmlösa, var lugn – det blir värre. När möjligheterna att annonsera för nätkasinoreklam vid årsskiftet kraftigt utökades skulle såklart inte Mello undantas. Som en del av det omfattande men lika hemliga sponsoravtalet plockades ett spelbolag in i år. Det har inte hänt tidigare och SVT har redan backat. Till nästa år ska det moraliska samvetet renas något. En vändning det lugnt går att, med tanke på spelreklamsdebatten, förstå. Men hur hamnade SVT där från början? Kände man sig tvungna att ingå denna deal? Det gäller väl att hänga med i tidens gång.
Ändå hade det varit otänkbart att ett program inom Public Service som profilerar sig som familjetillvänt skulle fronta sig med rusdrycksindustrin. Spelmarknaden var visst något mindre kontroversiell att ge sig i lag med, åtminstone när avtalen först tecknades.
Vid sidan om sådana turer gör sig otydligheten påmind. Hybriden marknad och stat, där Public Service ingår i ett upplägg med ett eventbolag och i sin tur med arrangörskommuner i Sverige, innebär en ekonomisk struktur som produktionen inte gärna talar om.
Public Service har ett uppdrag att kombinera samhällsviktig information med ren underhållning. Om Melodifestivalen ska rymmas inom det, eller om det bäst görs på andra sätt, tål att diskuteras.
Bortsett från vad för ståndpunkt man har i den frågan måste man inse och förhålla sig till det alltmer uppenbara mellohyckleriet. Kan något vara fullt ut både kommersialiserat och samtidigt utgöra den statliga televisionens självpåtagna flaggskepp?
Avtalen, reklamgränsdragningen och bristande öppenheten är inte ens det enda som ställer frågan på sin spets. Spelbolagen gör sig ständigt påminda. Engagemang handlar inte bara om att rösta och tycka till: Vadslagningssidor fyller en nyckelroll i och med att det spelas på vilka låtar som tar sig vidare. Hela Melodifestivalens värld involverar i dag en tät relation till marknadens domäner.
Raderna ovan kan, ska tillstås, uppfattas som trött kapitalismkritik. Det är det inte. Det handlar om att erkänna rollkonflikten. Alla märkliga och svårgripbara turer genom åren aktualiserar tvärtom frågan om marknaden rentav är svaret. Borde Melodifestivalen frikopplas från staten? Åtminstone hade nog mycket blivit så mycket mindre komplicerat.
