Utan friskt blod i våra artärer kan vi inte leva. Under större delen av mitt liv har jag dock aldrig reflekterat närmare över det. Numera tänker jag nästan dagligen på den röda vätskan som pumpas runt i min kropp av hjärtat och känner ödmjukhet. För ett år sedan rycktes min aktiva pappa Anders bort i en sällsynt blodsjukdom. I januari berättade min vän Birgitta Ohlsson, tidigare EU-minister och riksdagsledamot, att hon fått diagnosen akut aggressiv leukemi efter att ha överlevt bröstcancer.
Varje år drabbas uppemot 5 000 människor i Sverige av blodcancer eller annan allvarlig blodsjukdom. För många av dessa sjuka innebär behandling med blodstamceller skillnaden mellan liv och död. Men det är svårt att hitta givare som matchar, även när patienten har nära släktingar. Det kan bokstavligen vara en chans på miljonen. Var tredje patient finner aldrig en passande donator och vården står maktlös.
Därför är det livsviktigt att fler anmäler sig till Tobiasregistret, det svenska registret för blodstamceller. I början av mars bad Tobiasregistret allmänheten om hjälp i en debattartikel av Birgitta Ohlsson och Nicole Silverstolpe, chef för registret (SvD 3/3). Det är enkelt att gå med i Tobiasregistret, man fyller i hälso- och kontaktuppgifter online och får därefter ett topsningskit hemskickat. Behandlingsresultaten för patienten är emellertid bättre när donatorn är ung. Därför är det bara personer mellan 18 och 35 år som kan registrera sig.
Det går inte att säga exakt hur stor chansen är att man blir donator i praktiken. Det är mycket som ska stämma, men en sak är hundra procent säker, fler registrerade innebär större hopp för sjuka över hela världen. Motsvarande register finns nämligen i många länder och de samverkar. Blodbildande stamceller finns inne i benmärgen. Det absolut vanligaste tillvägagångssättet för att utvinna cellerna är via en tunn plastslang i armvecket. Kurirer tar därefter cellerna och reser till det land där patienten finns.
Tobiasregistret har fått sitt namn efter Tobias Storch som tretton år gammal begav sig ut och seglade. Vid hemkomsten upptäckte familjen enorma blåmärken på hans kropp. När märkena vägrade försvinna konstaterades att pojken drabbats av en svår blodbristsjukdom. För att överleva krävdes en donation av stamceller. Letandet pågick febrilt i flera år men förgäves. Tobias gick ur tiden 1991 endast 17 år ung. Hans sörjande föräldrar grundade året därpå den stiftelse som ledde till att Sverige fick ett nationellt stamcellsregister.
Varje dag drabbas någon, likt Tobias, Birgitta och min far Anders, av en blodsjukdom som kan botas med friska blodstamceller. Vem som helst kan insjukna: ditt barn, din partner eller du själv. Alla kan hjälpa till, även om du inte får donera av ålders- eller hälsoskäl. Berätta för familj och vänner om Tobiasregistrets viktiga uppdrag och uppmuntra unga vuxna att registrera sig. Vi lever i en välfärdsstat men ibland räcker inte ens det. Att rädda medmänniskors liv kräver också solidaritet och engagemang bortom skattsedeln.
