Kändes det motigt att gå upp förra veckan? I så fall är det högst naturligt. När vi natten till lördagen helgen innan veckans start gick över till sommartid behövde kroppen, liksom klockan, börja ställa om. Den stora frågan är varför vi ska behöva göra detta, om och om igen två gånger om året.
En sådan här onödig princip, stor och liten på samma gång, från en svunnen tid kan dock inte bevaras av bekvämlighetsskäl. I februari antogs en resolution i EU-parlamentet som innebär att kommissionen nu ska utreda frågan om tidsövergångarna för hela unionen.
Att det blir en stor och övergripande fråga är naturligt i och med att vi sedan 2002 har samordnad tidsomställning för dessa tillfällen.
"Det finns en växande opposition i allt fler medlemsstater. Det här är en möjlighet att säga klart och tydligt: återkom med ett förslag för att få slut på den här tidsomställningscirkusen, sade Centerpartiets europaparlamentariker Fredrick Federley till SVT då (SVT Nyheter 8/2). Att man på EU-nivå nu börjat utreda frågan är vällovligt, även om det kan dröja till en reform blir verklighet. Till SVT beräknade Federley att det kan dröja till sommaren 2019 innan förslag och utredningar finns på plats.
Det faktum att klockan ställs om kan tyckas bagatellartad, vi har sedan länge lärt oss de olika sätten att ordna tiden på och lunkar pliktskyldigt med i förändringen år efter år. Det är inget man ägnar någon större tanke åt helt enkelt.
Tanken är att maximera ljusa timmar på ett så bra sätt som möjligt och effekten under våren blir i praktiken att man förlorar lite ljus på morgonen men att tidiga kvällen därmed blir något mindre mörk. Samtidigt är det, när vi ställer om, kort tid kvar till att generellt ljusare timmar ändå inträder. Att löpande göra undantag från normaltiden blir i vår tid, kantad av teknologiska framsteg och anpassningsförmåga, svårt att motivera.
Frågans vikt handlar inte om praktikaliteterna kring att ställa om en timme i sig. Det är för de flesta människor inget större problem, även om en del är mer känsliga och därmed tar mer eller mindre skada av timförskjutningen. Stora problemet ligger i den stress kroppen utsätts för utan att man kanske alltid är medveten om detta. Det måste finnas starka skäl för att principer i stil med uppdelad tid ska behållas.
Utmaningen om en reform mot mer konsekvent tid blir av är förmodligen till stor del av kommunaktivt slag. Slopande av sommartid för att i stället gå över till betydligt mindre välklingande normaltiden ger inget bra uttryck när man uttalar det.
Likväl är det hög tid att skippa klockvridandet.
