Charkiv och Odessa återkommer ständigt i den ryska statspropagandan. Det skriks återkommande om att erövra och som plan B att utplåna de två städerna. Det finns strategiska skäl till det. Charkiv är Ukrainas näst största stad. I kraft av sin storlek och närhet till ryska gränsen fungerar den som en fästning som spärrar vägen för Rysslands armé. Odessa är med sina hamnar en av Ukrainas främsta portar ut i världen.
Men det handlar även om storrysk psykologi där Charkiv och Odessa intar en särskild plats. Båda är kompakt ryskspråkiga och Odessas historia hänger samman med ryska imperieambitioner vid Svarta havet. Det var så staden kom till på 1700-talet. Odessa har historiskt varit en del av en rysk kultursfär, något som många i Ryssland felaktigt likställer med känslor av samhörighet med den ryska staten och ett avståndstagande från Ukraina.
Redan 2014 försökte Ryssland muta in de två städerna i sitt ”Novorossija”-projekt som gick ut på att bryta Ukraina itu. I båda fallen kvävdes allt i sin linda. Inte tack vare lokala myndigheter utan genom att medborgare gick ihop och slog tillbaka.
Dessa erfarenheter vaccinerade dock inte Kreml från att göra ett nytt försök 2022. I Odessa kom de ryska styrkorna inte närmare än ett par mil ute till havs. På land stoppades de vid Mikolajiv. Även om de fortsätter beskjuta Odessa – senast med kassettladdningar mot strandpromenaden – så rör sig staden allt längre bort från undantagstillstånd. Den centrala hamnen jobbar på för fullt, staden sjuder av liv. Det måste svida i Moskva.
I Charkiv blev striden 2022 mer utdragen. Fiendens markstyrkor stod kritiskt nära i ett halvår. Hotet kvarstår. Ryssland samlar nu en betydande armégrupp på sin sida om gränsen i slagläge mot Charkiv. Det är ett dagligt samtalsämne i den offentliga diskussionen i Ukraina.
Charkivs guvernör, chefen för länets militär-civila administration, Oleh Syniehubov, fick frågor om det på en pressträff häromdagen, sammankallad med kort varsel ute på stan. Han svarade att ja, ett hot om ett förnyat ryskt anfall finns alltid men att myndigheten inte riktar någon uppmaning till de 1-1,3 miljoner människor som finns i Charkiv att åka därifrån.
Ett mer akut problem är rysk beskjutning. Nyheterna under våren är de förödande glidbomberna mot bostadsområden och mer metodiska angrepp mot elen och värmen. Man har även använt ”double-tap” – två attacker mot samma plats med kort tids mellanrum för att döda räddningsarbetare. Enligt guvernören har hela Charkivs elproduktion slagits ut. Även elnätet är allvarligt skadat och därmed förmågan att ta emot el från andra delar av landet. Det är inte jättekritiskt än. Under mina dagar i Charkiv nu i maj har jag inte upplevt några strömavbrott. Många gatulampor är tända. Men avbrott förekommer och blir fler när det väl smäller.
Det skadade elsystemet tillsammans med det på värmen är ett hot inför nästa vinter. Syniehubov säger att man jobbar på att återställa det som förstörts och framför allt decentralisera, exempelvis göra sjukhusen autonoma på el, värme och vatten. Detta gnetande pågår oavbrutet, utanför strålkastarljuset. Resultaten märks och håller Charkiv och andra utsatta platser i Ukraina vid liv. Det är en uthållighet att stödja men även att lära av.
