Tro det eller ej. De gråa lådornas hegemoni tycks vara på väg att brytas. Fortfarande håller betongen ett fast grepp om Stadsutvecklingssverige men på allt fler håll runt om i landet tar politiker sitt ansvar för helheten och stadsmiljön och ställer krav på arkitekter och byggherrar att ta hänsyn till den omgivande miljön och livet på gatunivå. Den debatt som på senare år drivits på av organisationer som Svenska Byggnadsvårdsföreningen, hembygdsföreningar, lokala bevarandeinitiativ, Arkitekturupproret och Renoveringsraseriet har otvivelaktigt effekt. Att människor i allmänhet faktiskt bryr sig om hur det ser ut där de bor och att de fått nog av fyrkantighet, betong, glas, aluminium och prefab som kunde ligga var som helst i världen är tydligt.
Huset är en fröjd för ögat, symmetriskt och vackert
Ett glädjande bevis på att vi är på väg åt rätt håll är att man i Göteborg nyligen valt att prisa en nyligen uppförd fastighet nyklassicistisk stil. Årets bästa byggnad 2023, i landets näst största stad, har en fasad av dansk handslaget tegel och pelare ramar in entrén. Huset är en fröjd för ögat, symmetriskt och vackert. Juryns motivation lyder att ”det är en gedigen och ståtlig byggnad med förankring i historien, samtidigt som den tar sikte på framtiden”.
Även på andra håll i landet både byggs och planeras det för fastigheter och hela kvarter som inspirerats av nationalromantik och klassicism. Hus i varma färger, i trä, tegel och puts med detaljrikedom och riktiga tak. Kritiken från betongkramarna har naturligtvis inte låtit vänta på sig. Nybygget i Göteborg har bland annat kallats för en pastisch, en ”sirlig och svulstig som en Kardashian” och valet att uppmärksamma dess arkitektur för populistiskt.
LÄS MER:Omdebatterade huset prisas som årets bästa byggnad
Det är naturligtvis helt befängt. Att det under lång tid bara funnits plats för en sorts stil när man byggt nytt är ett fattigdomsbevis. Särskilt som en majoritet av befolkningen faktiskt uppfattar de överdimensionerade lådorna som otrivsamma och de påverkar stadslivet negativt. Kritiken mot att politiker och andra lägger sig i vilket uttryck och utseende fastigheter har är även den felaktig. Arkitektur är en demokratifråga. Hur vår levnadsmiljö utformas påverkar inte bara dem som ritar, äger eller bor i en fastighet utan i lika hög grad alla de människor och företag som befinner sig i närheten.
Att svenska städer börjat frigöra sig från de senaste sjuttio årens ångestdrivande Le Corbusiervurm är bara att applådera. Länge leve skönheten!
