Skribenten Joakim Broman har de senaste åren utvecklats till en allt intressantare liberal opinionsbildare. Efter att tidigare mest ha synts på debatt- och ledarsidor har han på kort tid utkommit med två viktiga böcker. Förra årets ”Döden vid Faxälvens strand” försökte ge svar på de svåra frågorna om den svenska glesbygdens framtid.
En ny bok, ”1994” (Timbro Förlag, 2024), driver tesen att det året är ett märkesår i Sveriges moderna historia.
På ytan är det alltså en bok om ett visst år. Ett år då en period av borgerlig reformpolitik kulminerade, då en tillträdande S-regering också var påverkad marknadsliberala vindar och då folket sa ja till EU. På ett djupare plan är boken en kraftfull plädering för att det finns mycket att lära av det som skedde kring 1994.
Boken är full av viktiga fakta och intressanta referenser. Men som så ofta när Joakim Broman skriver finns det också en ambition att göra texten tillgänglig. Greppet i ”1994” är att låta svenska idrottsframgångar – VM-bronset i fotboll i USA och OS-guldet i hockey i Lillehammer – utgöra fond till det spännande politiska skeende som är bokens egentliga fokus. Ibland blandas de två världarna ganska halsbrytande: ”Redan när Roger Ljung nickar in 1-0 mot Kamerun i juni 1994 har ekonomin växt med tre procent sedan bottennoteringen i början av 1993.”
Att det finns samband mellan sport och politik är en realitet. ”Fotbollskriget” mellan El Salvador och Honduras skördade 6000 människoliv. Det finns fler exempel där kopplingen är uppenbar. Men om Broman exempelvis på allvar menar att jublet för Tomas Brolin & co i Rålambshovsparken på sommaren gjorde svenskarna mer benägna att rösta ja till EU på hösten – eller om parallellskildringarna bara handlar om att hålla läsarens intresse uppe – förblir något oklart.
Dessbättre är de politiska och ekonomiska samband han pekar på mer gediget belagda. De flesta är nog benägna att hävda att 1989 , med murens fall och Sovjets pågående kollaps, i flera avseenden är ett tydligare ”vändningsår” än 1994. Men Broman tycks mena att den våg av frihetslängtan som då svepte över världen inte riktigt nådde Sverige omedelbart. Här behövdes tre borgerliga reformår med Carl Bildts regering 1991-1994 och ett ja till EU i folkomröstningen för att den nya tiden riktigt skulle slå igenom.
Jag var själv mitt inne i den politiska turbulens ”1994” handlar om. Just det året var jag gruppledare i Folkpartiet och deltog som sådan i Bildt-regeringens arbete. Jag är alltså part i målet. Men för mig är det uppenbart att Broman är ute i ett mycket angeläget ärende. Det vi gjorde de åren i form av skuldsanering och avregleringar (och den stora skattereformen 1990-91, som Folkpartiet gjorde med Socialdemokraterna) hade enormt positiva effekter. Efter årtionden med stagnerande reallöner blev svenska hushåll äntligen vinnare. Siffrorna är övertygande: inte bara kraftigt höjda reallöner utan också ett par decennier av ökad sysselsättning, låg inflation, överskott i bytesbalansen och kraftigt minskande statsskuld. Vissa effekter har kvarstått ända in i våra dagar.
Från vänsterhåll förkunnas det motsatta narrativet. Där blandas avskyn mot den borgerliga politiken under Bildt med en nästan lika stor avsky mot att Ingvar Carlsson och Göran Persson på många sätt fullföljde den. Budgetsaneringen påstås ha inneburit stora, irreparabla ingrepp i vården och skolan. Hur ofta det än upprepas, är det svårt att belägga om man granskar SCB:s statistik över antalet anställda i de verksamheterna.
När resultaten på makronivå är så övertydliga måste vi ändå gjort en del rätt. För den som vill ha belägg för det är Bromans bok en guldgruva. Vi lovade inte för många jobb inför EU-omröstningen, tvärtom, de blev många fler. De sjunkande skolresultaten är inte friskolornas fel, tvärtom. Det blev inte kaos på telemarknaden när regleringarna slopades, tvärtom lade reformerna grunden till en svensk it-boom!
Och vi gjorde inte för mycket, tvärtom. Vi borde, påpekar Broman, också ha haft ork att påbörja en reformering av Sverige dysfunktionella bostadsmarknad.
Med bra fakta och argument går Broman igenom område efter område. Det blir en äreräddning av en regeringstid som annars mest blivit ihågkommen för 500 procent ränta och ett misslyckat försvar av kronans växelkurs.
Tydligen hann vi med en hel del annat mellan krispaketen. Det lade grunden till 1994, ”året då allting hände”.
