Arbetsförmedlingen hjälper ingen idag utan är en kontrollmyndighet som kräver en massa från oss, men själva gör de i princip ingenting utan letar upp minsta lilla chans till att göra livet ännu värre. Det känns som att vi bara är en siffra i statistiken. Därför erbjuds ”utbildningar” som är totalt meningslösa och oseriösa, men då hamnar vi inom en annan kategori i statistiken.
På dessa utbildningar sker ofta självstudier och då utan stöd från kompetenta lärare. Man är hänvisad till lokaler som inte är byggda för varken utbildning eller så många personer, så miljön är bedrövlig. Man blev informerad att man i princip var garanterad jobb när man läst färdigt, men så är absolut inte fallet.
90 procent av eleverna är invandrare och 50 procent av lärarna är invandrare. Vissa har så svårt med det svenska språket så det är nästan endast arabiska som de pratar. Invandrarna får extra mycket hjälp med både de praktiska övningarna som de teoretiska, medan vi svenska elever inte ens får hälften så mycket hjälp. Det ska väl vara rättvist åt båda hållen?
Hur blir det för oss som är 40-60 år när man faktiskt inte får några jobb? För det är åldersdiskriminering på arbetsmarknaden idag. Hur ska vi kunna tjäna till vårt uppehälle, mat och räkningar och pension? Vi är helt utelämnade till folk som inte har en aning eller bara sitter och ljuger öronen av sig.
Jag har en ersättning från försäkringskassan som ligger på cirka 9500 kronor efter skatt som inte räcker långt. Vi hamnar längre och längre ner i skiten, som i sin tur gör det svårare och svårare att ta sig ur? Hur ska vi klara oss? Ska vi bo på gatan under våra sista år som äldre?
Precis varje dag är en kamp, dels för att hålla motivationen uppe, oron för pengar och räkningar, men också att hålla viljan att leva på den positiva sidan. Någonting måste göras, för fler och fler går in i depression. Men vem bryr sig?
Patte