Jag tror inte att alla föräldrar till killar i 14–15-årsåldern vet hur deras barn beter sig i klassrummet. I min klass har vi ett stort gäng – alla killar i princip och några tjejer men det är killarna som är värst. De skriker “hora, bög, fitta” och det är bara några grejer som kommer ut från deras munnar.
Detta är min upplevelse i skolan från åttan till nian i Vänersborg.
Killar skrek könsord och de kunde inte heller låta bli att kasta saker som till exempel pennor. Det blev värre när lärarna flyttade mitt bord längst fram i klassrummet. Min bordsgrupp sitter då längst fram i klassrummet vilket gör att jag blir en “måltavla”. Det kastas pennor på mig, de har också träffat skärmen på skoldatorn (två gånger med pennor), de har sparkat på min stol så att jag fick ont i ryggen.
En måndag blev en lektion droppen för mig. Jag ställde mig upp och skrek över hela klassrummet, hur trött jag var på alla pennor som flög, alla könsord som skreks och hur killarna störde på lektionerna. Killarna skrattade åt mig medan jag stod upp och skrek så jag började gråta. Jag gick inte till skolan på två dagar.
Det var inte bara jag som fick saker kastade på mig, en annan tjej fick en petflaska i bakhuvudet som någon med rätt bra kraft kastade på henne. Jag grät nästan varje morgon under vårterminen i åttan för att jag inte ville gå till skolan för att killarna höll på så mycket. Ibland när jag satt och jobbade eller kollade på film kom killar från andra grupper och stod i dörröppningen och kastade saker på mig som pennor, sudd och papper.
Från mitt perspektiv tyckte jag att lärarna skulle ha satt ner foten, säga till lite mer på skarpen då hade det nog kunnat vara bättre. De kunde kanske ha ringt hem till barnets föräldrar om det är så att det inte går att prata med barnet i skolan för att förbättra beteendet. Jag hade med mina föräldrar på ett samtal med en lärare en vecka före påsklovet. Vi pratade just om hur killarna beter sig, att de stör, och att lärarna måste göra något. Vi fick svaret: “Vi lärare orkar inte nu när det är lov snart”!
Det där svaret fick mig också att tro att lärarna inte tar det seriöst när det kommer till arbetsro, för jag fick sitta hemma med nästan allt arbete. I nian har det varit bättre än i åttan. Killarna sköter sig oftare på lektionerna, men ibland kan det spåra ur och det blir kaos. Lärarna har faktiskt blivit bättre på att säga ifrån mer, vilket är jättebra.
På NO-lektionerna är det extra stökigt då killarna rapar, gör pruttljud och pratar högt. Killarna slutar inte när läraren säger till, vilket får konsekvenser. Elever som vill lära sig och ställer frågor kan inte lära sig eller få svar på sina frågor i klassrummet för läraren blir avbruten hela tiden och man hör ingenting när det är föreläsning eller presentation.
En situation: Jag och mina kompisar står och pratar vid våra skåp bredvid toaletterna och det kommer folk som ska gå förbi. Jag och mina kompisar blockerar inte korridoren så de kan passera, men ändå väljer en kille att säga: “Flytta på dig, bitch”. Och när de väl stänger dörren till toan hör man: “Jävla flodhäst”.
Det fick mig att börja fundera på om det är värt att respektera dem. Jag har bara fått mindre och mindre respekt för killarna i min klass genom åren.
Ett exempel på kaos som finns i vår klass: Jag och min kompis kom en gång sent till en lektion för att vi “städade” upp efter killarna, killarna hade då burit in två bänkar och ett bord på handikapptoan. När två lärare försökte säga till dem att de skulle “städa” upp och ställa tillbaka bordet så gick killarna, de tittade inte ens på lärarna eller sa något, de bara gick och flinade.
Killarna borde ha lärt sig av sina föräldrar hur man har respekt för andra människor, speciellt sina klasskamrater. Jag tycker att det är okej att vara högljudd och prata med sina kompisar, men inte under lektionstid. Jag vill att killar i ung ålder ska lära sig att inte störa på lektionerna – att de ska få veta vad arbetsro är och betyder. Att de inte tar in möbler på toaletten och om man nu gör det även fast man inte ska, ta bort dem igen så slipper andra göra det. I såna tillfällen behöver lärarna säga till bättre, kanske ta tag i elevens arm så att eleven lyssnar när de pratar med dem.
Om du är förälder och läser detta och du får ett samtal eller mejl hem om att ditt barn har misskött sig – snälla ta det på allvar. För jag tror inte att ni föräldrar vet hur era barn beter sig.
Märta Husberg
