I TTELA 2 augusti beskriver en psykolog hanteringen av de jobbiga känslor som kan uppkomma efter en abort. Det viktiga i denna process är enligt psykologen att rationellt bemästra de förklaringar som hjärnan då konstruerar. Hon ger exemplen "jag ångrar mig", "jag ville egentligen inte göra abort" och "jag är en dålig människa som gjorde en abort". Dessa betraktas tydligen som hjärnspöken. Vart tog samvetet vägen? Är det helt bortrationaliserat eller kan det finnas utrymme för det också?
P-O Ekdahl