Jag såg ”112 på liv och död” på tv häromdagen, där visades hur polisen i Trollhättan hämtade en ung kvinna på grund av LVM, som det kort benämns. Polisen sa att hon skulle köras till sjukhus för medicinsk bedömning och därefter vidare till ett behandlingshem. Det låter säkert bra i människors öron, men är inte överensstämmande med verkligheten.
För några år sedan råkade jag själv ut för detta på grund av att jag under tre dagar druckit väldigt mycket. När polisen hämtade mig kördes jag till Näl för avgiftning trots att min promille sjunkit det senaste dygnet. Jag hade inte alkohol eller droger i mig så tre läkare oberoende av varandra ringde LVM-hemmet och frågade om jag verkligen skulle vara på avgiftning.
Hemmet sa till samtliga att har man fått LVM måste man enligt lag vara inlåst på psyket för avgiftning i en vecka. Efter en vecka körde kriminalvården mig till Stockholm där de lämnade mig på ett så kallat SIS-hem. Statens institutionsstyrelse. Jag fick en broschyr där det stod vad LVM innebar, bland annat att det var max sex månader. Tiden som inlåst gick och vi fick bara äta och sova. Rökare fick gå ut i en rastgård fem minuter per timme.
Någon som pratade med oss eller bedrev någon form av vård fanns inte. Till slut frågade jag när vården skulle inledas och fick till svar att de inte fick/får bedriva vård. Deras uppgift var att se till att vi höll oss nyktra och drogfria i sex månader. Alltså ser man det som självklart att förvara personer i sex månader. Helt utan vård. Detta till ett pris av cirka en halv miljon kronor per person. Så det så att säga goda syftet med LVM är inget annat än en stor bluff.
När jag väl fick åka hem mådde jag så dåligt att jag knappt kunde prata med min man eller mina föräldrar. Så den hjälp jag skulle få existerade inte i verkligheten. Självklart behöver vi beroendesjuka hjälp, men att vara inlåst ett halvår ger inte någon hjälp utan sänker enbart den lilla självkänsla vi hade innan. Och det betalar kommunens skattebetalare för helt ovetande om hur deras skattepengar används.
Viktoria Prost
Svar direkt:
Det är bra för Statens institutionsstyrelse (SiS) att få kännedom om tidigare placerades upplevelser, samtidigt som det naturligtvis alltid är tråkigt att ta del av negativa intryck, känslor och minnen.
Det är kommunens socialtjänst som ansöker om tvångsvård hos förvaltningsrätten och placerar klienten på SiS. LVM-vården syftar främst till att bryta ett livshotande missbruk. I den inledande vården hos oss jobbar vi framförallt stabiliserande. För den enskilde kan det ibland upplevas att det inte händer någonting, men alla klienter har en behandlingsplan och våra insatser har alltid ett syfte. Den enskildes upplevelse att det inte ges någon vård och behandling på LVM-hemmen är en tydlig signal till oss att vi behöver bli bättre på att kommunicera det vi gör.
Vårdtiden inleds med en inskrivningsintervju där klienten tillsammans med SiS medarbetare kartlägger styrkor, svårigheter och behandlingsbehov. Med utgångspunkt i inskrivningsintervjun och socialtjänstens vårdplan upprättas sedan en behandlingsplan. De behandlingsmetoder som SiS använder har stöd i Socialstyrelsens riktlinjer för vård och stöd vid missbruk och beroende. Personligt stöd och samtal i grupp är andra inslag, liksom att klienten deltar i institutionens dagliga aktiviteter.
SiS lyckas inte nå fram till alla och vi utgör bara en del i en oftast lång vårdkedja, men de allra flesta som vårdas enligt LVM tycker att de får ett bra bemötande när de kommer till institutionen. En majoritet anser att de har fått hjälp med sina beroendeproblem.
Diana Klugman
sektionschef för SiS missbruksvård