Den man älskar agar man. Det var så det sas. ”Den man älskar agar man?” var också titeln på Karin Alfredssons och Ulla Lembergs bok, som låg till grund för de studiecirklar som hölls för drygt 40 år sedan och som lade grunden för bildandet av Kvinnojouren Duvan i Trollhättan. Skillnaden mellan talesättet och bokens titel är det lilla, men ack så viktiga, frågetecknet. Jag var en av många som deltog, såväl i studiecirkel som vid bildandet. Med frivilliga krafter och med initialt stöd av Trollhättans kommun kunde fysiskt och psykiskt misshandlade kvinnor och deras barn äntligen få en fristad.
Hos många har det genom åren varit ett yrvaket uppvaknande kring vad som sker bakom många ytterdörrar i landet. Det har hänt mycket sedan det närmast accepterade våldet mot kvinnor i nära relationer har hamnat i fokus och på agendan i den allmänna debatten. Det handlar om stärkt stöd till utsatta kvinnor, förstärkta lagar och rättsliga påföljder och utbildning av professioner som träffar på utsatta kvinnor – och barn. Men efterhand har de oerhört viktiga förebyggande åtgärderna fått allt större utrymme.
I Trollhättan har vi under ett antal år i rad fått utmärkelser om att vara bäst i Sverige på arbetet mot våld i nära relationer. Det är jag stolt över; bakom ligger år av målmedvetna satsningar från såväl oss politiker i den tidigare S- och S-ledda majoriteten, tillsammans med ett fantastiskt arbete av professionerna i kommunen, polisen och de frivilliga insatserna. Det har, tveklöst, räddat liv!
Men trots det fortsätter våldet mot, främst, barn och kvinnor. Varje dag tvingas kvinnor sminka över blåmärken när de ska till jobbet, säga till läkare att den brutna armen, näsan eller revbenen beror på att hon ”ramlat”, säga åt barnen att inte berätta eller fly och gömma sig från en våldsam partner. Andra hinner inte undan; i snitt dödas 15 kvinnor per år av någon hon har, eller har haft, en relation till.
I år fyller Kvinnojouren Duvan 40 år. Bakom sig har de ett viktigt, men tungt, arbete – ett arbete som aldrig tycks få ett slut. Men samtidigt är varje kvinna som lyckas ta sig ur en våldsam relation en seger. Det är en seger för kvinnan och hennes barn, familj och vänner, men också för hela samhället. Parallellt är varje förebyggande insats för att ingen kvinna – eller för all del man – ska behöva uppleva våld i en nära relation så oerhört viktig.
Det är därför med stor oro som jag och mina partikamrater, i likhet med professionen och de ideella krafterna, nu tvingas se hur de ekonomiska medlen, inte minst till det förebyggande arbetet, krymper. De repressiva åtgärderna och polisens arbete överskuggar allt. Statsbidragen till kommunerna och frivilligorganisationerna minskar och samtidigt hörs allt fler röster för att också kampen mot våld i nära relationer och stödet för utsatta kvinnor läggs ut som en ”handelsvara” på marknaden. Låt det aldrig ske!
Monica Hanson (S)
Oppositionsråd, Trollhättan