Patienter som går månad in och månad ut på avdelningen utan att det sker någonting. Vi har haft patienter som har fått gå omedicinerade en längre period. Vi som utbildad personal vet vad detta gör för skada. Hjärnan går på högvarv och under längre tid tar hjärnan skada av detta. Personal har flertal gånger uttryckt att en patient behöver medicinering i någon form men trots detta pratar man till ett dövt öra eller har fått höra att ”detta är inget man kan medicinera bort”. Man har även satt ut läkemedel på patienter som har stått på samma neuroleptika i flera år. Vi som faktiskt jobbar på golvet dag in och dag ut ser den betydliga försämringen som sker.
Vi har också patienter som går här under tvångsvård, som sköter sin medicinering och över lag är följsam med sin egen vård. Trots förbättring och patienter som är klara för utskrivning skrivs tvångsvården inte av på flera månader, enligt mig är detta frihetsberövande. En patient som är inlagd och följsam i sin egen vård bör inte vårdas under LPT (tvångsvård). Man pratar väl om att spara pengar? Varför ska vården betala för en plats när en patient faktiskt vill vara inne och ta emot hjälpen den erbjuds. Man kan börja där.
Man lovar gång på gång patienten läkarsamtal under veckors tid och det här är någonting som planeras in med läkaren. Hälften av patienterna får tyvärr inte det där samtalet eftersom andra patienter prioriteras mer medan andra hamnar mer mellan stolarna. Detta skapar då stor frustration och oro hos patienterna. Vad sker då? Patientsäkerheten minskar, risken för hot och våld ökar, man utsätter personal och andra patienter för risk.
Många gånger har personal fått ta den smällen, då pratar vi gap och skrik och det har även vid tillfällen blivit fysiskt. Hur länge ska vi ha det så här? Hur många avvikelser ska man behöva skriva? Hur många chanser får en person bara för att de är läkare, överläkare eller chefsöverläkare? Vi vet att det är brist på dem. Men det som sker på avdelningen och hur det drabbar våra patienter är långt ifrån okej. Det drabbar heller inte bara patienterna och personal som då kanske inte kan sköta sitt jobb som de ska, man känner sig hjälplös och det enda du kan svara patienten eller den anhöriga som ringer och är orolig över sin familjemedlem är att ”jag ska framföra det”. Det drabbar också anhöriga.
Trots flertal avvikelser sker ingen förändring. Vi pratar om människors liv. Utskrivningarna har minskat drastiskt sedan läkaren tog över avdelningen. Vi har anhöriga som önskat anhörigsamtal. Gång på gång ringer familjemedlemmar, en orolig mamma, pappa, syster, bror till avdelningen och beklagar sig över att de inte har fått något telefonsamtal, trots att läkaren själv har uttryckt att hen ska ringa och prata med dem. En anhörig berättade att de blivit lovade samtal sedan innan jul och än idag har det samtalet inte skett. Patienter och anhöriga har också skrivit till patientnämnden gällande detta då en patient gick på avdelningen i månader utan att ha fått ett endaste samtal med läkaren.
Hur långt ska det behöva gå innan det sker en förändring? Skulle man slarva så här mycket inom somatiken? Våra patienter inom psykiatrin än minst lika viktiga.
Visst gör vi alla misstag ibland, ingen människa är felfri. Men när det har gått månader och månader så anser jag inte att det görs av misstag längre. Läkare bör fundera på om hen ska minska på sina ansvarsområden då hen uppenbarligen inte hinner med eller prioriterar annat framför vår avdelning och våra patienter. Ta ditt ansvar!
En anställd som längre inte orkar vara tyst
Svar direkt:
Vuxenpsykiatrin i NU-sjukvården står i likhet med resten av hela hälso- och sjukvården inför de kanske största utmaningarna vi någonsin upplevt. Trots detta gör vi vårt yttersta för att upprätthålla en god och säker vård för våra patienter.
Jag beklagar att du inte delar den bilden. När det gäller kritiken du framför mot enskilda läkare i enskilda patientfrågor, varken kan, eller vill jag som chef och verksamhetsansvarig kommentera det här.
Viktoria Skeie
Verksamhetschef, vuxenpsykiatrin