Jag trodde i min vilda fantasi att ”medarbetare var anställda där de behövdes” redan. Att kameraövervaka äldre och dementa på natten utan en mänsklig kontakt som kikar in i dörren är ytterligare en cynisk inställning på hur vi numera bemöter de äldre som inte klarar sig att bo själva. Vad händer när det blir strömavbrott, eller när någon data går sönder? Och vad i friden ska personalen göra som är viktigare än att ta hand om de äldre? Stå i sköljen och vika servetter? Detta tokeri finns det pengar till!
Men att utbilda, fräscha till på avdelningarna med lite nya möbler och gardiner och se till att maten är näringsrik och god samt att köpa in adekvata hjälpmedel, då är pengarna bortblåsta!
Det är rent ut sagt förunderligt att så fort det pratas om 65 plus människor så är alla pengar, politiker och tjänstemän bortblåsta i diskussionen om äldrevården.
Till oss som har anhörig i annan landsända kommer brev om att städningen skulle minska till förmån för mer personliga möten på avdelningen. Varje gång vi kommer, oavsett tid, så är personalen upptagen med allt annat än de boende. Och pengar till demenskatt eller hund finns inte.
Det som de äldre möter idag är inget annat än forna tiders fattighus. Och jag tror att det är så överallt i Sverige just nu.
Madeleine Wahlström Larsson