Vi volontärer i Röda Korset har kontakt med ett hundratal ensamkommande ungdomar, varav flera nu arbetar inom äldrevård och hemtjänst, som extra personal, vårdare eller lokalvårdare. De är mycket uppskattade och behövs i Sverige för att vårt samhälle ska fungera. De unga har uppehållstillstånd via Nya gymnasielagen och får stanna i Sverige – om - de efter fullgjorda studier får en tillsvidareanställning med en inkomst tillräcklig, för att försörja sig på. Jämfört med oss andra i samhället, måste dessa krav ses som negativ särbehandling. För den här målgruppen har inga anpassningar gjorts på grund av Coronapandemin. Många företag varslar/säger upp sin personal, på grund av bristande efterfrågan av tjänster/uppdrag med mera. Det är ungdomsarbetslösheten som ökar mest och detta drabbar främst de ensamkommande, som inom sex månader MÅSTE få en tillsvidareanställning, vilket förefaller vara helt orimligt utan nätverk. Konsekvenserna blir annars tvångsavvisning, till det land, vilket enligt UNHCR räknas som världens farligaste, Afghanistan.
Dessa ungdomar är otroligt tacksamma över, att de fått en chans att leva i fred och frihet här i Sverige. De har under fem år lärt sig svenska, startat sin yrkesutbildning eller redan fullföljt den. Genom arbete ser de en chans att nu få ge tillbaka till det Sverige och skapa sitt eget liv. Låt oss ge dem, den chansen.
Tyvärr finns det naturligtvis ungdomar bland dessa, likväl som bland svenska ungdomar, som inte har tagit sitt eget ansvar, för att göra sig själva anställningsbara.
Vi inom civilsamhället, den offentliga sektorn och privata företag, låt oss tillsammans kroka arm och se till att de får bidra med sitt kunnande och sitt engagemang, där de behövs.
Låt oss inte kasta bort det som Sverige och ungdomarna under fem års tid har investerat i. Ta istället tillvara denna nyvunna kompetens och unga arbetskraftsresurs för framtiden, resurser som dessutom skulle justera vår bräckliga ålderspyramid. Här kan vi alla bidra, det största ansvaret ligger hos politiker men även hos aktörer inom offentlig sektor, näringsliv och civilsamhälle.
Pandemin har med all tydlighet visat och visar att vårt samhälle är sårbart och oförutsägbart. Då måste samhället värna om de mest utsatta, ta tillvara redan gjorda investeringar och värna humaniteten – allt annat är omänskligt, ovärdigt och dumt.