Jag läser i TTELA om en trevlig bussförare. Vad kul att lokaltidningen tar upp yrkeskåren, ett yrke som har fått ett oförtjänt dåligt rykte.
Jag har bott på olika ställen i Sverige – landsbygd, storstad, småstad – och har ofta använt kollektivtrafiken. Där har bussföraren varit en av personerna som jag vänt mig till och som alltid ställt upp på mina ”dumma” frågor och hjälpt mig hitta rätt. Tack alla bussförare runt om i landet. Ni är hjältarna i vardagen!
Nu, 65 år senare, vill jag passa på att förmedla mina tankar om yrket från ett resenärsperspektiv – obekväma arbetstider, 24/7-yrke, dåligt betalt, resenärer i minst sagt olika dagsform.
Trots reformen under 1980-talet och 1990-talet när kollektivtrafiken gick från kommunal till regional drift är förutsättningarna för bussföraren oförändrad, medan jag och mina medresenärer har fått det bättre.
Enhetliga priser över kommungränser, fler linjer, större tidtabell och bättre bussar. Villkoren för bussföraren har inte följt efter. De verkar som att tiden stått still för yrket. Frågan är varför? De är ändå en av samhällets grundläggande yrkeskategorier.
Jag gissar att orsaken till att TTELA:s reporter väljer att lyfta fram just denna bussförare, är givetvis för hans trevliga och roliga agerande. Men jag vill påstå att samtliga bussförare jag har stött på genom livet är trevliga – alla på sitt sätt.
I långa loppet handlar det om vilket samhälle vi vill ha. Jag vill påstå att mindre attityd och mera ”snällityd” är en bra inställning.
65 år i kollektivtrafiken
LÄS MER:Sjungande busschaufför sprider glädje i Vänersborg
LÄS MER:Kärleksbombningen: Läsarna hyllar den sjungande busschauffören Kenneth