Att samhällsaktörer på motsatta sidor – Svenskt Näringsliv och LO – uttrycker missnöje med Riksbankens inflationsbekämpning säger mycket om den omöjliga uppgiften; att styra samhällsekonomin med ränte- och arbetslöshetsnivåer. Räntan höjs för snabbt eller sänks för långsamt. En viktig förklaring till Riksbankens misslyckande är att nationalekonomi inte är en vetenskap utan ett hittepå för att ”överklassen ska komma åt frukten av underklassens arbete” (August Strindbergs ord). De enda som tjänar på Riksbankens samhällsplanering är bankernas aktieägare och manualen är på låtsas.
Aktiebolagslagen förändrades under en S-regering 2005 och anger därefter att bolag endast har ett enda intresse att ta hänsyn till och det är aktieägarnas intresse av optimal vinst. Det finns en ekonomisk sanning: att tillgång och efterfrågan styr priset vilket även gäller priset på arbetskraft. Av den anledningen strävar Riksbanken efter ett upprätthållande av en icke inflationsdrivande massarbetslöshet (NAIRU = non accelerating inflation rate of unemployment). Arbetskraften betraktas alltså som en vara. Varför?
1991 bytte S fot i den ekonomiska politiken. Från att bekämpa arbetslösheten skulle man nu bekämpa inflationen; arbetskraftens viktigaste uppgift blev att vara inflationsregulator. 1999, också under en S-regering, blev Riksbanken befriad från politiskt inflytande och Sverige fick en centralbank. Huvudperson här var Erik Åsbrink, en utsänd lobbyist från den av aktiebolagen ägda Handelshögskolan/Handels.
Han klädde redan i början av 1980-talet ut sig till socialdemokrat och blev under finansminister Kjell-Olof Feldt statssekreterare i finansdepartementet, ordförande i Riksbanksfullmäktige 1985 – 1990, biträdande finansminister 1990 – 1991 och finansminister 1996 – 1999. Kort efter att Riksbanken blivit självständig avgick Erik Åsbrink då uppdraget var slutfört. 2002 utsågs Erik Åsbrink av regeringen till ordförande för Handels styrelse.
Han kom även att utses till hedersdoktor på Handels 2008; en utmärkelse som även fadern hade haft. En liknande karriär gjorde hans maka Ylva Johansson. Hon klädde ut sig till vänsterpartist 1989 och möjliggjorde därmed den av Kjell-Olof Feldt och Göran Persson kuppartade kommunaliseringen av skolan. Hon kom därefter ut som socialdemokrat, bytte parti och gjorde politisk karriär med ministerposter i mängd för att avsluta som EU-kommissionär. ”Folkstyret” är korrumperat.
Sören Lindmark
Trollhättan